ordagranna

När mörkret sänkt sig över det Carlssonska residenset på julaftons kväll, syntes plötsligt ett ljussken vandra över gräsbacken. En grå man i gummistövlar och vit halsduk, vitt skägg och röd luva. På den krumma ryggen bar han en säck med sina ena hand, i den andra höll han en röd lykta. Han stannade till utanför vårt vardagsrumsfönster.
- Titta, sa vi till barnen och mitt brorsbarn vred sig som en ål i mitt knä. Ömsom i rädsla, ömsom i en förtvivlad nyfikenhet som till slut fick ta överhanden. På lätta men något tveksamma steg tog hon sin lillasyster i handen och gick fram till fönstret. Då vinkade tomten, ställde ifrån sig säcken på altanen och fortsatte bakom huset och in mot skogen.
- Tänk att han faktiskt kom!

Sonen såg ytterst tveksam ut. Han ryckte mig i armen och sa:
- Mamma, han hade ju Nennes (storasysters) gummistövlar och halsduk. Vet du vad, jag tror faktiskt att det var Bobbo.
Och Bobbo, det vill säga min lillebror, fick sedan finna sig i att bli förhörd av sin åttaårige systerson.
- Visst var det du, Bobbo?
- Nääähäääj då....

Nästa dag ställde vi ut en låda med skräp i nybygget och den blivande nya groventrén. Plötsligt ställer sig sonen och pekar anklagande på sin ömma moder:
- Men mamma, där hänger ju tomtens halsduk! Antingen har Bobbo glömt den eller så hade han lånat Nennes för det där ser precis ut som hennes.

Och så marscherade han ut ur rummet med bestämda steg.

Fortsatt vacker julefrid till er alla!

//




Läs även andra bloggares åsikter om tomten, julen