Jag har det bra.
Jag är frustrerad för att jag inte hinner med mina barn och min man mellan varven så som jag skulle vilja. Jag surar för att jag har svårt för att bli av med mina extrakilon. Jag gnäller för att jag har mycket att göra. (vilket egentligen är bra med tanke på att jag är egenföretagare). Jag stressar till stallet och surar för att jag inte hinner vara en god hästägare och ryttare. Jag gnäller för att jag inte hinner med mitt hem som jag skulle vilja. Jag tjurar för en massa saker.
I morse berättade maken att en bekant till oss dog i går. Hon stod oss inte speciellt nära, vi kände knappt varandra men hejjade när vi möttes. En kvinna och mor på omkring 45+. Jag visste inte ens att hon varit sjuk.
Man stannar upp. Tänker efter. konstaterar att jag har det fantastiskt bra egentligen. Vem är jag att gnälla?
Idag ska jag ta vara på varje minut. Carpe diem känns extra nära idag.
//
