ordagranna

Hade en riktigt obehaglig upplevlese i söndags för en vecka sedan. Lastade hästen och åkte till andra sidan ön för att rida med en av mina Kicki-kompisar. För att göra en lång historia kort så slutade den ritten med att Nettan tog ett jätteskutt rakt ut i ett kärr och gick ner sig totalt. Jag hamnade också i kärret och fastnade men tog mig upp för egen maskin. Nettan däremot fick ha hjälp av räddningstjänsten, grannar och underbara Bernhard som kom med sin traktorgrävare och till slut såg till att få upp henne.(Här har delats ut Dagens Ros, whisky och öl samt i nästa vecka tårta till räddningstjänsten som tack för hjälpen!) Själv var jag inte till speciellt mycket hjälp. Jag bara grät. Tack och lov slutade äventyret bra men jag var inte mig själv på flera dagar. Nettan var trött och fruktansvärt smutsig men kunde gå hem till Kicki för egen maskin. Ett litet sår i en ljumske och ett lite svullet framben, i övrigt fräsch. Jag älskar den hästen. Hon är en riktig kämpe. Hon behöll lugnet och förstod liksom att hon höll på att få hjälp. Det fanns en stund när hon gled iväg utåt kärret och plötsligt låg vänd åt fel håll, då tvivlade jag på att jag någonsin skulle få hem henne igen. Fruktansvärt. Idag känns det nästan overkligt. Jag knäppte en bild med mobilkameran för att jag skulle kunna visa Jennie och förklara varför jag inte hade Nettan med mig hem....



Att jag har henne hemma igen och på alla fyra benen och i full fart, bara en vecka efter detta, känns overkligt. TACK alla som hjälpte till och engagerade sig. Man blir ödmjuk inför vad man har och inser hur lätt det är att mista det.

/Anna