ordagranna

Rubriken antyder att jag skulle ha varit på begravning, men så är inte fallet. Jag har varit i stallet. Hade insläpp och kvällsfodringen. Halvvägs i sysslorna blev jag ensam i stallet och jag ägnade en god stund åt att klappa på Miri och prata med henne. Jag tror att hon förstår vad som är på gång. Det syns i hennes ögon. Innerst inne är jag övertygad om att detta är det enda rätta, ändå känns det som om vi sviker henne. Ska bli skönt när lördagen är gjord och vi följt henne till sitt nya ställe.

Och så letar vi hästtransport! Tvära kast minsann. Vår gamla transport ska få gå hädan - se där, lite begravningsantydan igen! - och vi ska köpa oss en ny, eller åtminstone en nyare än den vi har som är från -79... Say no more. Inte så svårt att hitta en nyare alltså. Men man blir ju kräsen när man letar runt bland annonserna. Det positiva är att nu vet vi vad vi vill ha, och kanske framförallt vad vi inte vill ha. Det sållar liksom bort de värsta rasen och det värsta exklusiva varianterna.

Nu ska jag jobba. Igen. Det blir så denna veckan när det är påsklov. Kvällsarbete är min nya grej! =)

Vi snackar uppenbarligen bara om tid här. Inom kort är jag fullvärdig medlem. "Akademien - here I come!"

Det är tisdag kväll. Maken sliter i nybygget, dvs mitt blivande arbetsrum som jag så desperat vill ha färdigt. Köket svämmar över av disk och tvättmaskinen borde hängas, eller rättare sagt, dess innehåll borde hängas. Jag har bokföring att fixa och en artikel som borde ha skrivits idag men som jag tänkte ta tag i ikväll. Då säger maken att jag får ta och gå ner i garaget och slipa lister ett tag. Ingen diskussion. Och här sitter jag och knappar på datorn istället. Suck. Nu fick jag dåligt samvete. Kan inte han fixa mitt arbetsrum utan mig liksom... ?

Ja ja, jag får väl gå ner till garaget då...

I går förmiddag gick jag på promenad med Stieg Larssons "Luftslottet som sprängdes" i öronen. (Det är det enda sättet för mig att överhuvudtaget få igång fötterna och göra något så trååkigt som att ut och gå utan mål.) En lysande bok för övrigt, liksom de två föregångarna. Hur som helst, solen sken, fåglarna kvittrade och det doftade vår. Det fanns hopp om livet! Två timmar senare är det snökaos. Och nu snöar det igen. Jag blir så trött. Om nu inte snön behagat komma tidigare i vinter så kan det ju lika gärna kvitta nu. Nu ska det ju vara vår!

Hästarna står i sina täcken och ser ut som översnöade högar med ben. De ser lika förvånade ut som vi människor. Vad är det för något vitt som kommer farande i luften? Andra som tycks överraskade och svagsinta inför detta väderomslag är de som vi betaklar för att sköta vår väg här på landet. Den är ännu inte plogad vilket är ett allt för vanligt fenomen. Vår vägförenings ordförande tycker att det är bra att spara pengar. Alltså beställs ingen plogning förrän han själv drabbas av dikeskörning eller dylikt. Tröttsamt.

Snöhälsningar till er!

Så var påsken över för denna gång. Mycket tid har ägnats åt - gissa vad?! - hästarna! Men även vår utbyggnation här hemma har ägnats en hel del tid och uppmärksamhet. Snart är mitt kontor klart för inflytt och jag lääääängtar verkligen.

Väggen mellan tvättstugan och utbygget revs i onsdags. (En ytterst dammig historia!) Tapeterna kom upp på långfredagen och det var så länge sedan jag köpte dem att jag inte kom ihåg hur de såg ut förrän vi rullade upp första rullen. En fondvägg hade jag visst bestämt mig för också och det hela blev väldigt snyggt. Ska ta bilder så fort som byggställningen plockats bort. Vilket den inte gör förrän taklisterna är uppe eftersom det är öppet upp i nock och en aning för högt för att klättra på vanliga stegen...

Här står min man Micael och tittar in i mitt blivande arbetsrum. De första våderna ligger uppmätta på tapetserarbordet:



Det har som sagt varit en hel del häst också denna påskhelg. I lördags hade vi en kort men mysig vinterritt i skogen tillsammans med grannen och deras barn. Soligt och härligt och snöigt. Och i går reds Nettan av instruktör Anna som Jennie brukar rida för ibland. Det var en fröjd att se hur duktig hästen faktiskt är under en ryttare som vet hur man får ut det där lilla extra av henne. Allt gick som på räls men galoppombytena var väl ingen direkt höjdare tyckte varken Anna eller Nettan... =) Jennie värmde upp Nettan innan och Anna blev positivt överraskad över hur Jennie ändrats sin ridning och sits sedan sist. Nu var det ett bra tag sedan hon red för Anna och det var roligt att höra att Anna tyckte att hennes adept hade utvecklats. Jennie behöver lite positva vibbar nu när lämningsadtumet för Miri närmar sig med stormsteg.

Idag har Jennie tagit Nettan på en lugn skogstur och så har vi plockat fram Miris grejjer ur skåpen, grävt fram sådant som följde med henne men som vi inte använt (behöver putsas...) och kollat vad vi vill skicka med henne till sitt nya hem. Hon ska få den mjukaste grimman och det gamla men mjuka tränset med sig, ett par täcken och några lindor bland annat. Tvättmaskinen går för fullt och Micael muttrar något om hästhår i silen och så tittar han surt på schabraken som hänger på tork.

Nu måste jag arbeta lite och förbereda för morgondagen!

God kväll!

                    
Nettan & grannen        Miri & Jennie                    Anna & Nettan               

Fick just ett telefonsamtal. Miri hämtas om en vecka. Och jag är bara så ledsen. Jag lägger ner jobbet för idag och går bort till stallet istället. Det här känns skitjobbigt.

=(

Tack Manda för tipset om bloggtestet. Nu vet jag hurdan jag EGENTLIGEN är. Och kanske ligger det ett uns sanning i det hela?

Så´n är jag:
"Dagboksbloggare
Din blogg är din offentliga dagbok. Du skriver om tentor, mensvärk, godissug, barnuppfostran, tandläkarbesök, ångest, spindelfobi och relationsproblem. Du skiter fullständigt i huruvida dina inlägg innehåller korrekt grammatik, kommatering och tangentbordsmissar. Din blogg är ändå bara till för vardaglig ventilering och att ingen läser den bekommer dig inte det allra minsta. "

Gör ditt eget test på http://www.testriffic.com/test/psilotripitaka/9057/Vilken-bloggtyp--r-du-

Nu måste jag fortsätta arbeta!

/Anna

Ville bara berätta att jag nu har kunnat stryka TRE hela saker från min "att göra-lista"! Jag är i fas! Hurra!

Deltog i en företagarpanel igår. Ett tjugotal kvinnor som startat företag nyligen eller som är på gång att starta var inbjudna att lyssna till några glada kvinnor som varit igång ett tag. En av de glada kvinnorna var jag. Jag var tveksam till att ställa upp först men det var riktigt trevligt. Och spännande! Så många anledningar det finns till att man faktiskt startar eget.

Jag minns hur spännande det var att sitta med idén om att starta, men ännu inte riktigt våga ta steget. Allt funderande, pirret, oron men ändå lyckokänslan och övertgelsen om att det var det enda rätta. Om några veckor firar jag sex år som egenföretagare. Inte klokt vad tiden går fort. Att säga upp mig från min fasta anställning på ett dataföretag "nära mig" är det bästa jag har gjort. Absolut. Det har sina ups and downs men så längen upsen komemr oftare än downsen så är det värt det!

//

Var på det STORA möbelvaruhuset i fredags och kom bland annat hem med Molger. Molger är en trevlig liten man som hjälpt mig få ordning i badrummet. På hans hyllplan ligger nu badlakan och handdukar ordningssamt i vackra, välvikta högar och slipper trängas ihopknölade i skåpet under spegeln och handfatet. Härligt. Det blev en ny vackert röd matta också och nu känns det som ett nytt badrum när man öppnar dörren. Maken klev in för att göra sina behov, men kom förvirrat ut igen och sa att han nog gått fel...



Idag har vi löshoppat Nettan på klubben. Jätteroligt! Jag har aldrig gjort något sådant förut men Nettan hon flög som en hind över hindren. Till slut var vi uppe på 1.15 och då slutade vi. Det här ska vi göra fler gånger! Bilder kommer! Hon såg ut som värsta proffshästen!

Nu ska jag arbeta. Har urmycket att göra så halva lördagen gick åt till jobb och nu ska jag sätta mig och skriva lite och få undan ett och annat. Det var den söndagskvällen det...

//

Har tillbringat knappa två timmar i sonens klass tillsammans med hans nio klasskamrater bestående av endast killar, en hårt arbetande men i det närmaste ganska uppgiven fröken samt en blyg och lågmäld lärarpraktikant från lärarhögskolan. Ljudnivå: 200 decibel. Rörigt, oroligt, ungar som inte lyssnar, inte visar respekt, sitter i sina egna små världar och är helt okontaktbara. Jag förstår ju att min egen som inte alltid sitter som ett ljus på det vis han gör när jag är där och hälsar på och av rapporterna från fröken har jag förstått att han tillhör den pratiga sorten.
- Fast Niklas har haft en lugn period ganska länge nu, berättade hans fröken idag och det värmer en moders hjärta. Att han överhuvudtaget har lärt sig någonting alls i den arbetsmiljö han och hans klasskompisar lever i varje dag, är för mig ett under.

Klassen är satt under specialbevakning av elevhälsoteam och en del åtgärder har satts in, men jag förundras över hur ungar, som för övrigt verkar vara helt normala och glada grabbar, helt plötsligt förvandlas när de kommer in under skolans tak. En la sig ner på golvet och skrek och sparkade omkring sig för han ville inte gå i skolan idag och han tänkte då rakt inte sitta i bänken och absolut inte sitta still och vara tyst. Ägnade sig åt gapa och skrika och gråta i 60 minuter med mycket få avbrott. Andra skrek tvärs över klassrummet, kommenterade allt och alla och struntade totalt i fröken som försökte förklara dagens uppgift. De struntade helt i om de blev tillsagda, igonerade totalt. De var elaka mot varandra och störde både sig själva och sina klasskamrater i princip hela tiden. Vid tillsägelse var det okontaktbara. Man kan ju undra om alla i klassen har någon bokstavssjukdom? (Nu får jag väl på moppo men vad sjutton ska man tro? Normalt hyfs är väl det minsta man kan kräva av en 8-åring???) Jag hoppas verkligen att jag får veta om min son beter sig så här, för då är det dags för herrans tukt och förmaning a la mamma, det kan jag garantera!

Nu ska jag lugna mig med kaffe!

Var på kurs i horsemanship i går och hade MYCKET höga förväntningar. Jag har gått flera helgkurser i ämnet för 10-12 år sedan och var då djupt imponerad över vad man kan åstadkomma tillsammans med sin häst och hur roligt man kan ha. Nu skulle det komma en NH-tjej till vårt lilla stall under dagen, möjligen halvdag, det var lite oklart från början och redan här skulle jag väl ha tänkt både en och två gånger kanske... Men man är naiv. Helt klart. Vi skulle hur som helst drillas i ämnet! Spännande! Jagade även dit mina Kicki-vänner som glada kom åkande med varsin häst. Kompisar, nära och kära radade upp sig vid paddockstängslet och såg fram emot dagen.

Tio minuter försenad kommer en ung, ung, ung, tjej farande. Smyger in i stallet. Presenterar sig aldrig. Pratar lågt men aldrig till oss alla på en gång. Vi går ut i paddocken. Regnet öste ned men det var inte så noga för vi var så koncentrerade på det som komma skulle. Vi ledde våra hästar, backade dem och vände. Efter en dryg timma gick vi in i stallet igen för att värma oss och vila lite. Fikadags! Alla väntade på att tjejen skulle fortsätta prata om det vi gjort och det vi skulle göra efter fikat. Ack vad vi bedrog oss. Inte ett ord. Efter en halvtimmes fika började vi förstå att hon ville ha betalt, sedan tackade hon för sig och åkte hem. Lämnade 8 snopna hästägare med diverse bihang. Vad var det som hände?

Nej tack. Nästa gång jag går på kurs ska jag försäkra mig om att det är en seriös människa som står bakom.

Amen.

Trodde att jag var ganska tuff när det gällde hästarna. Att lämna tillbaka Miri skulle väl inte bli så jobbigt? Men nu är det så påtagligt. Hon försvinner tillbaka till sin ägare och vidare till ägarens sonhustru som har turridning. Känns så där. Miri får det säkert jättebra men det gör så ont i hjärtat. Vem är jag att avgöra om hon duger för oss eller inte? Vem är jag att avgöra vart hon ska hamna i livet? Vad ska Miri tro när hon lämnas bort och aldrig mer får komma tillbaka till oss? Kan någon verkligen älska henne lika mycket som Jennie har gjort och fortfarande gör? Kan någon verkligen bry sig om henne och pyssla med henne så som vi har gjort? Kan hon visa förtroende för någon annan på samma sätt som hon gör för Jennie? De två har alltid haft något speciellt.

Hur kommer det att kännas att inte se det där lilla fuxhuvudet med den vita bläsen kika ut genom boxdörren när man kommer till stallet? Öronen pekande framåt och de kloka stora ögonen som ser ut som de säger: "Hej mamma, kul att du kom. Något kul på G?"

- Nja, det enda kuliga som står på agendan inom kort är att du ska flytta ifrån oss, vännen. Hur säger man det till en kompis som litar på en i ur och skur? Jag bara undrar..?

Fick igår kväll hem en Jennie som var betydligt coolare än vad hon var i går morse. Antagningsproven hade gått bra och jag såg på hela henne att hon kommit ner på jorden igen och andades mer normalt. Vi firade med att åka till stallet tillsammans och mocka skit. Tja, det finns ju olika sätt att fira saker och ting på liksom. =) Vi körde ett pass i paddocken också och när Jennie hade ridit en stund på Miri ställde hon in sin pålle och kom ut och höll lektion för sin gamla mamma. Hårda bud! Men roligt!

Såg att det ramlat in ett stort jobb i mailen under morgonkvisten. ROLIGT! Solen skiner, jag har varit och morgonfodrat och släppt ut alla hästarna och tagit en promenix i den nollgradiga och krispiga kylan som man inte är riktigt van vid. Mötte hurtiga grannen som varit runt vår runda (5 km knappt) med sina gåstavar i ett svindlande tempo (hon kom ikapp mig utan problem) och blev stående och pratade en stund. Vi har världen bästa grannar Så det så.

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och inleda arbetsdagen. Känns riktigt bra!

God förmiddag på er!

Jennie gör sitt antagningsprov idag på Sinclair i Uddevalla. Hon söker i första hand in till Samhällsprogrammet-estet/musik med sång som huvudinstrument och idag ska det både sjungas och ha koll på takter och gehör. Och i andra hand har hon sökt samma program fast med dramainriktning så hon ska läsa upp en text också och vara dramatisk. Tror hon var lite nervös i morse men det kommer säkert att gå jättebra.

Hejja Nenne! Hon fyllde för övrigt 16 år (eller kanske bara 4??) i fredags på skottdagen den 29/2. Fullt kalajs hade vi med 25 personer här hemma i vardagsrummet men det gick bra. Roligt!

//