ordagranna

Trodde att jag var ganska tuff när det gällde hästarna. Att lämna tillbaka Miri skulle väl inte bli så jobbigt? Men nu är det så påtagligt. Hon försvinner tillbaka till sin ägare och vidare till ägarens sonhustru som har turridning. Känns så där. Miri får det säkert jättebra men det gör så ont i hjärtat. Vem är jag att avgöra om hon duger för oss eller inte? Vem är jag att avgöra vart hon ska hamna i livet? Vad ska Miri tro när hon lämnas bort och aldrig mer får komma tillbaka till oss? Kan någon verkligen älska henne lika mycket som Jennie har gjort och fortfarande gör? Kan någon verkligen bry sig om henne och pyssla med henne så som vi har gjort? Kan hon visa förtroende för någon annan på samma sätt som hon gör för Jennie? De två har alltid haft något speciellt.

Hur kommer det att kännas att inte se det där lilla fuxhuvudet med den vita bläsen kika ut genom boxdörren när man kommer till stallet? Öronen pekande framåt och de kloka stora ögonen som ser ut som de säger: "Hej mamma, kul att du kom. Något kul på G?"

- Nja, det enda kuliga som står på agendan inom kort är att du ska flytta ifrån oss, vännen. Hur säger man det till en kompis som litar på en i ur och skur? Jag bara undrar..?