ordagranna

Har tillbringat knappa två timmar i sonens klass tillsammans med hans nio klasskamrater bestående av endast killar, en hårt arbetande men i det närmaste ganska uppgiven fröken samt en blyg och lågmäld lärarpraktikant från lärarhögskolan. Ljudnivå: 200 decibel. Rörigt, oroligt, ungar som inte lyssnar, inte visar respekt, sitter i sina egna små världar och är helt okontaktbara. Jag förstår ju att min egen som inte alltid sitter som ett ljus på det vis han gör när jag är där och hälsar på och av rapporterna från fröken har jag förstått att han tillhör den pratiga sorten.
- Fast Niklas har haft en lugn period ganska länge nu, berättade hans fröken idag och det värmer en moders hjärta. Att han överhuvudtaget har lärt sig någonting alls i den arbetsmiljö han och hans klasskompisar lever i varje dag, är för mig ett under.

Klassen är satt under specialbevakning av elevhälsoteam och en del åtgärder har satts in, men jag förundras över hur ungar, som för övrigt verkar vara helt normala och glada grabbar, helt plötsligt förvandlas när de kommer in under skolans tak. En la sig ner på golvet och skrek och sparkade omkring sig för han ville inte gå i skolan idag och han tänkte då rakt inte sitta i bänken och absolut inte sitta still och vara tyst. Ägnade sig åt gapa och skrika och gråta i 60 minuter med mycket få avbrott. Andra skrek tvärs över klassrummet, kommenterade allt och alla och struntade totalt i fröken som försökte förklara dagens uppgift. De struntade helt i om de blev tillsagda, igonerade totalt. De var elaka mot varandra och störde både sig själva och sina klasskamrater i princip hela tiden. Vid tillsägelse var det okontaktbara. Man kan ju undra om alla i klassen har någon bokstavssjukdom? (Nu får jag väl på moppo men vad sjutton ska man tro? Normalt hyfs är väl det minsta man kan kräva av en 8-åring???) Jag hoppas verkligen att jag får veta om min son beter sig så här, för då är det dags för herrans tukt och förmaning a la mamma, det kan jag garantera!

Nu ska jag lugna mig med kaffe!