ordagranna

I går förmiddag gick jag på promenad med Stieg Larssons "Luftslottet som sprängdes" i öronen. (Det är det enda sättet för mig att överhuvudtaget få igång fötterna och göra något så trååkigt som att ut och gå utan mål.) En lysande bok för övrigt, liksom de två föregångarna. Hur som helst, solen sken, fåglarna kvittrade och det doftade vår. Det fanns hopp om livet! Två timmar senare är det snökaos. Och nu snöar det igen. Jag blir så trött. Om nu inte snön behagat komma tidigare i vinter så kan det ju lika gärna kvitta nu. Nu ska det ju vara vår!

Hästarna står i sina täcken och ser ut som översnöade högar med ben. De ser lika förvånade ut som vi människor. Vad är det för något vitt som kommer farande i luften? Andra som tycks överraskade och svagsinta inför detta väderomslag är de som vi betaklar för att sköta vår väg här på landet. Den är ännu inte plogad vilket är ett allt för vanligt fenomen. Vår vägförenings ordförande tycker att det är bra att spara pengar. Alltså beställs ingen plogning förrän han själv drabbas av dikeskörning eller dylikt. Tröttsamt.

Snöhälsningar till er!