När man känner sig förminskad utan anledning

Har varit ute på ett par jobb idag. Bland annat hos en viktcoach som jag skulle intervjua. I vanliga fall är jag en ganska ödmjuk men tydlig journalist. Jag har koll på intervjun och vet vilka frågor jag vill ställa. I få - jag säger få! - fall blir jag liten, ömklig och tveksam till min roll. Idag blev det en sådan intervju. Lämnade visserligen lokalen med ett block fullt med anteckningar och bra bilder i kameran, men samtidigt med en känsla av att ha tillbringat den senaste timmen med någon som försökt frälsa mig från ondo, eller snarare från min kropp. Inte speciellt tydligt utan ytterst subtilt gjort. Eller så var det min kroppsligt dåliga självkänsla som överröstade min proffessionalism som journalist. Usch.

- Jo men jag har gått ned 33 kilo och det var INGET problem. (menande blick på min lekamen som plötsligt kändes som en fettblobba där i soffan).
- Ehhhh, så roligt. Kan vi ta formalian först... Hur stavar du ditt efternamn?
- Och om man använder sig av min metod lyckas alla! Även hopplösa fall. (minsann, såpass alltså.Menande blick igen.)
- När startade du din verksamhet?
- Nämnde jag att det finns olika smaker på pulvret? Vilken skulle du själv föredra? Låt mig berätta hur det fungerar. Bla bla bla bla bla....

Jag gick därifrån med famnen full av informationsbroschyrer och en ännu taskigare kroppsuppfattning än tidigare. Min fina tunika som jag hade satt på mig i morse kändes plötsligt som ett graviditetstält och mina höga stövlar som jag glatt mig åt att få plocka fram ur garderoben igen, kändes plötsligt hopplöst omoderna. Och varför hade jag inte jobbat mig mer med make upen i morse?

Varför blir det så? Jag försöker ju bara vara jag...

//

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kommentarer
Postat av: Ing-Britt G

Ärligt talat så är du jättefin i din kropp...så det så! Det hela handlar om att må så bra man kan i sin kropp...att banta och hela tiden komma tillbaka till ursprungsvikten måste väl ändå bara vara ett tecken på att det är där kroppen vill vara...men man påverkas...särskilt om någon verkligen går in för att spänna ögonen i en...

Du....till något helt annat...Jag vet inte vad jag vill bli när jag blir stor!!!!Ser detta som ett stort jobbigt problem just nu...på något sätt känns det som om att vad jag än gör så är det slöseri med min tid...konstigt...jag som alltid älskat att undervisa...jag som så gärna ville driva eget...

Kram,

Ing-Britt

2008-10-09 @ 22:04:05
URL: http://dromochvision.blogspot.com
Postat av: Annika

Du är vacker! Sådana där viktgalningar som numera finns överallt, i TV, tidningar, radio, de är FULA och genom att trycka ner andra växer de själva. Jag är tvärsäker på att både tunika och stövlar var perfekta. Om inte annat kan du ju shoppa ny outfit när du kommer hit;-)

2008-10-09 @ 23:48:23
URL: http://annikagrundberg.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0