Barbackaritt i snöstorm och lite annat
Lördag kväll. Väldigt mörkt. Väldigt mycket snö. Blåsigt. Yrsnö. DÅ får min dotter för sig att henne mamma borde rida barbacka och träna sin sits. Och varför inte utföra detta på ett snöigt gärde...? Mot bättre vetande går jag med på eländet.
Fakta:
- Min klädsel: termobralla och stor vinterjacka.
- Höjd på häst: nästan 1.70
Problemställning:
- Hur ta sig upp utan sadel med stigbyglar och klättra på?
Problemlösning:
- Tantstegen utanför stallet (en stubbe)
Problemställning 2:
- Hästeländet vägrar att ställa sig tillräckligt nära stubben.
Problemlösning 2:
- Man kastar sig över den stackars hästen och blir hängande på sniskan, gapskrattande och med benen inpackade i termobyxor. Tack Marie för att du kom och puttade mig osmidiga människa på rätt köl.
Till slut satt jag iallafall där. För första gången barbacka på Nettan. Jennie fick LEDA mig ner till gärdet för jag tyckte att det kändes fruktansvärt vingligt. Nettan hade järnkoll på det mesta. Visste ni till exempel att buskar i dikeskanten kan vara oerhört farliga en lördagkväll? Vi avslutade i paddocken ett par varv men jag hade förstånd att sluta INNAN jag ramlade av. =)
Bildbevis! Inte i bästa kvalitet men om man kisar lite kan man kanske se nå´t...
Jag lär ju inte bli någon cirkusartist och jag törs knappast erkänna det men det var ganska roligt faktiskt. Trots snöstorm. I går kväll åkte vi till ridklubben och manegen istället. Hade sådan tur så vi fick vara helt själva. Jennie höll ridlektion för sin gamla mamma och även om jag blir sur på henne mellan varven så är det vädligt nyttigt. Men det är ju tur att man är kvinna och har simultankapacitet.
- Ner med hälen, håll handen still, upp med blicken, mer energi, sträck på dig, böj mer, forma mer, ställ henne inåt, glöm inte blicken....
Det har varit mycket häst denna helg. I fredags var jag med ena Kicki-kompisen och Malin Frisör på Göteborg Horse Show. Jan Brink och Briar gjorde sin sista tävling i Sverige och det var ett avsked som fick ögonen att tåras av rörelse. Att se Briar flyta fram med en ständigt leende Brink på ryggen var underbart. Att applådera under en dressyrritt är i normala fall en dödssynd men när ekipaget styrde upp mot medellinjen och avslutet på sin kur började publiken applådera i takt med musiken och Jan Brinks leende blev om möjligt ännu bredare och lyckligare. Scandinavium kokade och publiken stod upp och skrek. Jag med. 
Vet ni förresten vad det är för likhet mellan Nettan och Briar?
De är 18 år båda två... =)
//
