Nu vet jag!
Jag har under hela vintern undrat varför jag egentligen håller på med häst. Det har varit tungt. Onödigt tungt. Men så händer det saker som gör att man äntligen kommer ihåg varför det är så roligt och härligt med de där fyrfotingarna. Som exempelvis en himlans bra tömkörningskurs förra helgen. Tack Mia på
www.optimia.se för en fantastikst inspirerande dag! Inspirationen fick sig dock en allvarlig törn när blötsnön föll över markerna i veckan för att sedan frysa på till en knölig och isig skridskobana. Vad f-n! Jag har inte ridit speciellt mycket de senaste veckorna. Dottern och vår medryttare Johanna har ridit desto mer och jag har ägnat mig åt tömmar och linor. Hade nästan glömt bort hur man gjorde för att ta sig upp i sadeln. Igår ledde jag den isbroddade hästen över vägen och ställde henne på den snötäckta ängen mitt emot stallet. Klättrade upp och satte mig i sadeln och kände mig - hemma! Vilken härlig känsla! Solen sken från en klarblå himmel och marken var så där lagom härlig så man kunde göra "allt". Nettan frustade och jag nästan grät av någon slags ömhet över hur bra jag faktiskt har det. Nu - NU - vet jag varför jag håller på med häst!
//
Att lyfta bort en katt
Vi har två katter i familjen. Siri och Selma. Selma är som katter är mest, Siri tror jag däremot är en människa "under cover". Eller kanske "besvärligt barn i trotsåldern" under cover. Favoritplatsen dagtid är på mitt skrivbord. Att det råkar ligga anteckningar, ett tidningsutlägg, ett kamerastativ och en kalender under magen är inget som direkt bekommer henne. Inte ens om jag ganska brutalt gräver runt efter mina papper. Hon bara vältrar sig tvärs över hela härligheten, sträcker sig mot min kaffekopp och tittar slött på matte.
"Vill du gosa lite?" ser hon ut att fråga.
Nej nej nej. Jag har INTE tid att gosa! Jag har häcken full av jobb. Och då menar jag inte kattens häck, även om det är lätt att tro det när man ser mitt skrivbord.
Klockan är inte ens halv elva och jag har lyft bort henne omkring hundratrettiotvå gånger. Eller kanske fem.
Undrar om hon vill ha mjölk i sitt kaffe?
//
Hoppsan
Dagen var visserligen ganska späckad redan från start i morse men det var attans vad den försvann fort. Och den försvann i stallet. Sonen och hans stackars kompis fick klara sig själva med en påse färdig pyttipanna till lunch, ty undertecknad hade lite annat för sig... ;-) Som t ex att ta emot Sandra som skulle fixa till det där sista finliret på helklippningen som jag gjorde i torsdags. När Sandra klippte passade jag hennes lille son Kasper, drygt ett år gammal. Det gick bra i säkert tio minuter. Sedan kom Kasper på att tant Anna var en trist typ. Därefter blev det dubbellongering av ett styck nyfriserad häst, mockning både inne och ute, städning, putsning och allmänt pyssel i stallet. Plötsligt var det dags att plocka in hästar och Nettan fick sig en tvätt inför morgondagens äventyr. Då ska vi nämligen på tömkörningskurs. Ska bli himlans roligt!
//
Semestern är över....
Bloggledigheten är över.
Ute har det kommit blötsnö i natt. Attans bananer. Jag trodde att våren var kommen. Naivt kanske så här de första skälvande dagarna av februari men ändå... De första vårtecknen är tydliga. Onödigt tydliga tyckte jag igår när jag knappt såg hästen i hagen för all lera. Men, men. Lera är ett vårtecken så okej, jag gillar lera.
//
