ordagranna

(Annika K! Jag vågar inte göra annat än uppdatera då´rå.... =) Kram på dig!)

- Mamma, varför får inte jag gå med mina kompisar och knacka dörr och se ut som ett monster och få godis och pengar?
- Därför att din mamma och pappa tycker att det är ett satans oskick att springa runt och tigga godis.

Sonen är deprimerad över sina föräldrars aviga inställning till den amerikaniserade versionen av Allhelgonahelgen. Den här helgen föredrar vi att, utan en massa bestyr, vara hemma och ägna en extra tanke till dem som inte finns kvar bland oss. Att andra låter sina ungar springa runt och tigga hos grannarna är deras ensak, men våra gör det inte och har aldrig gjort. Det här är inte bundet till enbart hösten. Vi är lika elaka på påsk. De påskkärringar som eventuellt vågar knacka på hos Carlssons brukar få en clementin eller kanske - om inte maken käkat upp det - någon liten godisbit, men våra egna påskgubbar och påskkärringar får stanna hemma. Så det så.

I övrigt går helgen i pysslandets tecken. Jag ska vara med i dressyrmaskerad i morgon och det ryktas om att Nettans ryttare starkt kommer att påminna om Karlsson på Taket.

Nu ska jag tillverka en propeller.

//

Det är nyttigt att röra sig. Därför skaffade jag mig - efter viss vånda, det ser ju så töntigt ut! - ett par gåstavar i våras. Och faktum är att promenerandet blir betydligt mer effektivt med de där pinnarna i handen. Och om man dessutom vet hur många steg man tar när man går så blir det liksom lite roligare. Jag har gått med stegräknare förr men blev inspirerad i veckan av en väninna att börja igen. Så igår hängde jag på mig stegräknaren direkt på morgonen. Vid lunchtid kunde jag dock konstatera att så där vidare värst många steg blir det inte av att sitta hemma på rumpan framför en dator...

- Jag får ta en promenad! tänkte jag hurtigt och tog stavarna med mig mot stallet. Jag kunde ju alltid mocka så var det gjort för dagen.

I svängen cirka 200 meter hemifrån och en kilometer från stallet försvinner liksom högra staven ner i backen i riktning mot kineserna. Trasig. Skit också. Stavarna fick lägga sig och vila i dikeskanten medan jag knatade vidare mot stallet, stavlös.

  Döda stavar i viloläge vid dikeskant.

Anländer stallet varm och rosig av den raska och friska promenaden. Kränger av mig jackan och hör ett skrammel mot stallgolvet. Tittar ner. Där ligger min stegräknare OCH HAR NOLLSTÄLLT SIG!!!!

Någon däruppe måtte tycka att den där fru Carlsson egentligen inte behöver röra på sig. Nu kan jag varken räkna eller stava så idag blir jag sittande på min feta ända vid datorn hela dagen. Punkt. Å andra sidan kanske jag kan få gjort lite mer idag då...
//