ordagranna

En vit jul kändes ju lite otippat. Och ovant. Herregud, allt detta vita; hur gör man liksom? Jag gillar inte snö, kyla och vinter. Fast så länge snön är hyfsat torr och inte kylan biter för hårt är det okej. En galopp över vita fält tackar man ju inte nej till. Men så vidare värst mycket träning blir det kanske inte, men igår var det dags. Snön lyste vit på stalltaket och paddocken var full av snö, sådär lite lagom tungriden. Gympapass med styrkeinslag för vit fyrfoting stod på schemat. Och minsann tittade inte solen fram också! Annandag jul kändes helt okej!

Vi har fått låna ett kandar (tack Annelie!) och Jennie provar och känner sig fram. Nettan har med största sannolikhet gått på kandar tidigare i sitt liv, däremot inte vi... Igår fick jag för mig att prova jag med så jag satt upp i jeans och stora kängor. Kändes väl sådär... Och så många tyglar det var att hålla reda på helt plötsligt. Håller mig nog till det vanliga tränset i fortsättningen. =)


Nettan i närbild.                                             Jag testar kandar. Många tyglar...


Jennie och Nettan jobbar!

PS: För den som undrar hur det gick på Pepparkakshoppningen strax innan jul, kan jag avslöja att varken jag eller Nettan har några planer på att ställa upp i fler liknande event. Man ska väl sluta när man är på topp?? =) Ett stilla stopp på hinder nr 2 som klarades av med ett jämfotahopp. Vi var felfria ända till sista hindret som jag egentligen missade men sedan lyckades komma över efter FYRA försök.... Nåväl. Vi var där och vi genomförde. Jag är stolt! För ett halvår sedan hoppade jag inte alls,vare sig med eller utan häst.

Här kommer bildbevis (lånat från Pernillas Facebook-album). Notera gärna hinderhöjden. 50 centimeter. Fast jag föredrar uttrycket "en halvmeter". Låter lite högre liksom...