ordagranna

Jag har under hela vintern undrat varför jag egentligen håller på med häst. Det har varit tungt. Onödigt tungt. Men så händer det saker som gör att man äntligen kommer ihåg varför det är så roligt och härligt med de där fyrfotingarna. Som exempelvis en himlans bra tömkörningskurs förra helgen. Tack Mia på www.optimia.se för en fantastikst inspirerande dag! Inspirationen fick sig dock en allvarlig törn när blötsnön föll över markerna i veckan för att sedan frysa på till en knölig och isig skridskobana. Vad f-n! Jag har inte ridit speciellt mycket de senaste veckorna. Dottern och vår medryttare Johanna har ridit desto mer och jag har ägnat mig åt tömmar och linor. Hade nästan glömt bort hur man gjorde för att ta sig upp i sadeln. Igår ledde jag den isbroddade hästen över vägen och ställde henne på den snötäckta ängen mitt emot stallet. Klättrade upp och satte mig i sadeln och kände mig - hemma! Vilken härlig känsla! Solen sken från en klarblå himmel och marken var så där lagom härlig så man kunde göra "allt". Nettan frustade och jag nästan grät av någon slags ömhet över hur bra jag faktiskt har det. Nu - NU - vet jag varför jag håller på med häst!

//

Dagen var visserligen ganska späckad redan från start i morse men det var attans vad den försvann fort. Och den försvann i stallet. Sonen och hans stackars kompis fick klara sig själva med en påse färdig pyttipanna till lunch, ty undertecknad hade lite annat för sig... ;-) Som t ex att ta emot Sandra som skulle fixa till det där sista finliret på helklippningen som jag gjorde i torsdags. När Sandra klippte passade jag hennes lille son Kasper, drygt ett år gammal. Det gick bra i säkert tio minuter. Sedan kom Kasper på att tant Anna var en trist typ. Därefter blev det dubbellongering av ett styck nyfriserad häst, mockning både inne och ute, städning, putsning och allmänt pyssel i stallet. Plötsligt var det dags att plocka in hästar och Nettan fick sig en tvätt inför morgondagens äventyr. Då ska vi nämligen på tömkörningskurs. Ska bli himlans roligt!

//

I morse sov jag till halv elva. HALV ELVA!!!! Så länge har jag nog inte sovit sedan jag var odräglig tonåring tror jag. Och knappt då heller. Skönt att sova men usch så seg jag är idag. Och så blir ju dagen så fruktansvärt kort om man sover bort hälften av den. Idag var ju dagen då jag skulle ha gjort så mycket. Jag ska inte trötta ut er med allt som stod på "att göra-listan" men vi kan vi väl nöja oss med att konstatera att förutom att jag faktiskt har gått upp idag så har jag även lyckats bli klippt. Även sonen är nu sommarsnaggad. (Tack Tessan!)

Nu laddar jag med en balja kaffe. Önskar att jag kunde skriva att jag satt på altanen och drack den men det är ju hopplöst att ha datorn med sig därute; ser ju inte ett skit på skärmen, även om jag försöker krypa in i skuggan.

Nu är ju inte skugga det ord som kommer till en först när man tittar på vår altan. Den är dränkt i sol och det finns ingen skugga att få efter niosnåret för då har solen gått runt tallen som skuggar fram tills dess. Därför har en paviljong i metall och duk inhandlats. Den ska upp i nästa vecka. "Varför sätter inte människan upp den nu?" undrar ju då vänner av ordning och reda. Men nä, det kan man inte! Först ska det målas i just precis det hörnet som paviljongen ska upp och då behagar det regna hela tiden så man inte får skrapa och måla. Det säger iallafall han som jag delar räkningar med och jag är rädd att han har rätt...

Andra saker man gärna vill/borde göra är städa huset, tvätta fönstren, röja två garderober, tapetsera om i hall, vardagrsum och sonens rum, skruva ihop våra nya sängbord och köpa en byrå till sovrummet, få ordning på vår glasveranda, köpa nya matsalsstolar och ny soffa, byta köksbänkar, ordna till något att hänga kläder på i nya groventrén, snickra ihop en trappa till nya entrén, göra nya trappa i vår slänt och "mura bort" slänten på samma gång...

Äsch. Jag tror jag tar en kopp kaffe till. =)

//

//

Jaha. Då vet vi det. Sjumilaskogen ligger på Orust, på andra sidan 160:an. För var annars hittar man en sådan här liten söt varelse, som tagen direkt ur Nalle Puhs värld:



Nettan tycks inte bekymra sig så mycket men hon funderar nog över sin raskollegas sommarrock. "Tog du inte i lite för mycket där, hörrö du? Men du klär i brunt!"

//

Anna har vaknat, och så även bloggen. Lagom till uppvaknandet konstaterar jag: Det spelar baske mig ingen roll hur man bär sig åt. Rumpan sitter där den sitter; där bak. Å andra sidan kan jag även konstatera att kommunikation är något av det svåraste som finns. Oavsett om motparten är född på 40-talet eller på 90-talet. Misslyckat blev det iallafall. En skitdag att lägga till handlingarna.

Go´ natt på er!

Bloggen är inte död. Den bara sover. Likt Törnrosa. Förhoppningsvis ska den väl inte sova i 100 år men man kan ju börja undra. Nu har den nanat kudde sedan i vintras och kanske är det dags att börja väcka den till liv igen. Men det är så mycket nu. Eller snarare hela tiden.

I´ll be back! (Ska bara morna mig lite. )

//

Jag har fått några utbetalningar från Telia (hallelulja!) eftersom de till slut höll med om att jag faktiskt haft onödigt mycket krångel med mitt bredband. Varför de väljer att göra återbetalningen i fyra delar är för mig en gåta men så har de gjort. Därför sitter jag här med fyra stycken utbetalningsavier från Nordea i min hand på totalt 2.300 kronor. Tack så mycket. Bara att åka och lösa in dem till kontanter. Eller?

Fakta 1. Får man utbetalningar från Nordea utställda på sitt företag kan man endast lösa in dem på ett Nordea-kontor. (Kostar dessutom 50 spänn per avi...)
Fakta 2. På Orust finns inga Nordea-kontor

Jag tog mig därför in till Nordea-kontoret i Stenungsund. Tog en kölapp och väntade snällt på min tur. Låter blicken vandra... Och vad skådar mitt norra öga?

Jo, detta:


Jag befann mig alltså på en bank som inte hade några pengar. Som VERKLIGEN inte hade några pengar om man ska tolka antalet utropstecken på anslaget. Fascinerande. Jag som i min enfald alltid har trott att det liksom är just pengarna som är affärsidén med banker... Så tokigt av mig.

Slutsats: Att lösa in mina avier på just detta kontor tedde sig plötsligt som en aning svårt. När det så blev min tur i samma ögonblick som kontantbristen upptäcktes, undrade jag stilla vart närmsta Nordea-kontor MED kontanter fanns.
- I Kungälv! sa damen surt och undrade sedan varför jag bad om en blankett för uppsägning av mitt Postgiro-konto.

Det kan man ju undra.

För ganska exakt ett år sedan hade jag förmånen att få vara med vid en clinic som Pether Markne höll på Ia Lindholm och Denni Haukssons anläggning strax utanför Malmköping. Han sa väldigt mycket klokt; bland annat att vardagsridning minsann inte är så sexigt. Jag är benägen att hålla med honom. Elavbrott, sönderfrusna vattenledningar med översvämning som följd, musinvasion, såphala vägar, oridbar paddock... Den här vintern går till historien för oss hästägare i denna del av landet. Vi är inte vana!

Jag har tur som ofta kan styra min arbetstid så jag kan ta hand om min häst i dagsljus, för att ge sig iväg kvällstid i mörker och kyla är vare sig kul eller särskilt sexigt. Frusen transport, femtioelva täcken, frusna fingrar, isiga vägar, fullt i ridhuset (ingen vill rida utomhus i kolmörker på isen)...

I morgon har jag morgonjouren i stallet. Fodring, täckning och utsläpp av sju glada hästar i varierande storlek. Klockan sju på morgonen känns inte det heller så sexigt.

//

En vit jul kändes ju lite otippat. Och ovant. Herregud, allt detta vita; hur gör man liksom? Jag gillar inte snö, kyla och vinter. Fast så länge snön är hyfsat torr och inte kylan biter för hårt är det okej. En galopp över vita fält tackar man ju inte nej till. Men så vidare värst mycket träning blir det kanske inte, men igår var det dags. Snön lyste vit på stalltaket och paddocken var full av snö, sådär lite lagom tungriden. Gympapass med styrkeinslag för vit fyrfoting stod på schemat. Och minsann tittade inte solen fram också! Annandag jul kändes helt okej!

Vi har fått låna ett kandar (tack Annelie!) och Jennie provar och känner sig fram. Nettan har med största sannolikhet gått på kandar tidigare i sitt liv, däremot inte vi... Igår fick jag för mig att prova jag med så jag satt upp i jeans och stora kängor. Kändes väl sådär... Och så många tyglar det var att hålla reda på helt plötsligt. Håller mig nog till det vanliga tränset i fortsättningen. =)


Nettan i närbild.                                             Jag testar kandar. Många tyglar...


Jennie och Nettan jobbar!

PS: För den som undrar hur det gick på Pepparkakshoppningen strax innan jul, kan jag avslöja att varken jag eller Nettan har några planer på att ställa upp i fler liknande event. Man ska väl sluta när man är på topp?? =) Ett stilla stopp på hinder nr 2 som klarades av med ett jämfotahopp. Vi var felfria ända till sista hindret som jag egentligen missade men sedan lyckades komma över efter FYRA försök.... Nåväl. Vi var där och vi genomförde. Jag är stolt! För ett halvår sedan hoppade jag inte alls,vare sig med eller utan häst.

Här kommer bildbevis (lånat från Pernillas Facebook-album). Notera gärna hinderhöjden. 50 centimeter. Fast jag föredrar uttrycket "en halvmeter". Låter lite högre liksom...

Från alla oss till alla er;

EN RIKTIGT GOD JUL!