ordagranna

Jag har under hela vintern undrat varför jag egentligen håller på med häst. Det har varit tungt. Onödigt tungt. Men så händer det saker som gör att man äntligen kommer ihåg varför det är så roligt och härligt med de där fyrfotingarna. Som exempelvis en himlans bra tömkörningskurs förra helgen. Tack Mia på www.optimia.se för en fantastikst inspirerande dag! Inspirationen fick sig dock en allvarlig törn när blötsnön föll över markerna i veckan för att sedan frysa på till en knölig och isig skridskobana. Vad f-n! Jag har inte ridit speciellt mycket de senaste veckorna. Dottern och vår medryttare Johanna har ridit desto mer och jag har ägnat mig åt tömmar och linor. Hade nästan glömt bort hur man gjorde för att ta sig upp i sadeln. Igår ledde jag den isbroddade hästen över vägen och ställde henne på den snötäckta ängen mitt emot stallet. Klättrade upp och satte mig i sadeln och kände mig - hemma! Vilken härlig känsla! Solen sken från en klarblå himmel och marken var så där lagom härlig så man kunde göra "allt". Nettan frustade och jag nästan grät av någon slags ömhet över hur bra jag faktiskt har det. Nu - NU - vet jag varför jag håller på med häst!

//