...och jag som inte ens gillar vinter och snö...
En vit jul kändes ju lite otippat. Och ovant. Herregud, allt detta vita; hur gör man liksom? Jag gillar inte snö, kyla och vinter. Fast så länge snön är hyfsat torr och inte kylan biter för hårt är det okej. En galopp över vita fält tackar man ju inte nej till. Men så vidare värst mycket träning blir det kanske inte, men igår var det dags. Snön lyste vit på stalltaket och paddocken var full av snö, sådär lite lagom tungriden. Gympapass med styrkeinslag för vit fyrfoting stod på schemat. Och minsann tittade inte solen fram också! Annandag jul kändes helt okej!
Vi har fått låna ett kandar (tack Annelie!) och Jennie provar och känner sig fram. Nettan har med största sannolikhet gått på kandar tidigare i sitt liv, däremot inte vi... Igår fick jag för mig att prova jag med så jag satt upp i jeans och stora kängor. Kändes väl sådär... Och så många tyglar det var att hålla reda på helt plötsligt. Håller mig nog till det vanliga tränset i fortsättningen. =)
Nettan i närbild. Jag testar kandar. Många tyglar...
Jennie och Nettan jobbar!
PS: För den som undrar hur det gick på Pepparkakshoppningen strax innan jul, kan jag avslöja att varken jag eller Nettan har några planer på att ställa upp i fler liknande event. Man ska väl sluta när man är på topp?? =) Ett stilla stopp på hinder nr 2 som klarades av med ett jämfotahopp. Vi var felfria ända till sista hindret som jag egentligen missade men sedan lyckades komma över efter FYRA försök.... Nåväl. Vi var där och vi genomförde. Jag är stolt! För ett halvår sedan hoppade jag inte alls,vare sig med eller utan häst.
Här kommer bildbevis (lånat från Pernillas Facebook-album). Notera gärna hinderhöjden. 50 centimeter. Fast jag föredrar uttrycket "en halvmeter". Låter lite högre liksom...
Vi har fått låna ett kandar (tack Annelie!) och Jennie provar och känner sig fram. Nettan har med största sannolikhet gått på kandar tidigare i sitt liv, däremot inte vi... Igår fick jag för mig att prova jag med så jag satt upp i jeans och stora kängor. Kändes väl sådär... Och så många tyglar det var att hålla reda på helt plötsligt. Håller mig nog till det vanliga tränset i fortsättningen. =)
Nettan i närbild. Jag testar kandar. Många tyglar...
Jennie och Nettan jobbar!
PS: För den som undrar hur det gick på Pepparkakshoppningen strax innan jul, kan jag avslöja att varken jag eller Nettan har några planer på att ställa upp i fler liknande event. Man ska väl sluta när man är på topp?? =) Ett stilla stopp på hinder nr 2 som klarades av med ett jämfotahopp. Vi var felfria ända till sista hindret som jag egentligen missade men sedan lyckades komma över efter FYRA försök.... Nåväl. Vi var där och vi genomförde. Jag är stolt! För ett halvår sedan hoppade jag inte alls,vare sig med eller utan häst.
Här kommer bildbevis (lånat från Pernillas Facebook-album). Notera gärna hinderhöjden. 50 centimeter. Fast jag föredrar uttrycket "en halvmeter". Låter lite högre liksom...
A very merry Christmas!
Tröttsamt att vara kollega till mig
Min arbetskamrat Siri har en mycket avslappnad stil när hon arbetar. Eller så tycker hon att jag är en ovanligt trist människa att arbeta med för så här ser hon ut för jämnan under arbetstid:
Utsikt från ett utedass
I mitten av oktober var jag på långritt i Mycklebyskogarna. En underbar dag. Lunchen intogs under bar himmel mitt i skogen och både hästar och ryttare njöt i fulla drag. Efter kaffe och saft blir man kissnödig och istället för att sätta sig och huka bakom en tall (får ju vara en ganska bred tall om inte rumpan ska sticka utanför) fanns där så käckt ett utedass utplacerat, mitt i skogen.
Jag gillar utedass. Jag är visserligen glad över att vi har en vanlig toastol här hemma, men utedass så där någon gång ibland är helt okej, iallafall om man som här kan sitta med dörren på vid gavel och göra det man ska, titta ut över skogen och fundera lite över livet en stund.
Maken och hans bror har ett litet hus nere vid vattnet i Boxvik. Här står också ett utedass längst ned på tomten, med en makalös utskikt över Boxviks kile. Där kan man sitta med dörren öppen och titta ut över ett glittrande vatten och känna doften av posch. Det är livskvalitet.
Kanske ska nästa projekt hos Carlssons bli ett utedass? För sommarbruk.
Utsikt från ett utedass i Myckleby.
//
Jag gillar utedass. Jag är visserligen glad över att vi har en vanlig toastol här hemma, men utedass så där någon gång ibland är helt okej, iallafall om man som här kan sitta med dörren på vid gavel och göra det man ska, titta ut över skogen och fundera lite över livet en stund.
Maken och hans bror har ett litet hus nere vid vattnet i Boxvik. Här står också ett utedass längst ned på tomten, med en makalös utskikt över Boxviks kile. Där kan man sitta med dörren öppen och titta ut över ett glittrande vatten och känna doften av posch. Det är livskvalitet.
Kanske ska nästa projekt hos Carlssons bli ett utedass? För sommarbruk.
Utsikt från ett utedass i Myckleby.
//
