ordagranna

Det var en gång för omkring fem år sedan en flicka som slutade hoppa höga hinder tillsammans med sin häst, ty hon blev både rädd och skrajsen. Och den flickan, det var jag. På den tiden hade jag ingen Nettan att hoppa med men jag red ju andra hästar. Jag har på fem år hoppat två gånger: en gång över ett dike i somras vilket var helt otippat eftersom jag inte visste att det var ett dike där överhuvudtaget (högt gräs) och en gång för ett par veckor sedan när Jennie lurade mig över ett ENORMT hinder på omkring 30 centimeter.

Vid veckans ridlektion förvandlades plötsligt den utlovade bomövningen till att bli en hopplektion istället. Jag bleknade men Herr J - som är fullt medveten om min rädsla - sa lugnt: Jag lägger ner första gången. Det här fixar du.

Och det gjorde jag!!! Jag hoppade massor med gånger och det var riktigt, riktigt roligt!! Underbart när trösklar är passerade. Och jag var SÅÅÅ mallig när jag lastade min häst och åkte hem. Ringde till Jennie och jublade:

- Jag har hoppat!!!!
- Duktig mamma!!!

När jag kom hem låg ett diplom och väntade på min kudde:



"Till 2008 års bästa hoppare". Knasiga unge. =)

//
Läs även andra bloggares åsikter om hoppning, ridning