ordagranna

I söndags fick sonen för sig att han skulle rida. Sagt och gjort. Vi grävde fram hans gamla ridbyxor och lånade syrrans gamla hjälm - som passade jättebra! - och så följde Nicke med till stallet. Det är så mysigt att gå där och pyssla och småprata med sin lille kloke son.

- Om du tar in Nettan mamma så kan jag borsta medan du mockar och gör maten.

Schysst arbetsfördelning. =) När vi sadlat på och kommit ut i paddocken drog jag för repet över utgången - men DET var väl tur! - och så hjälpte jag honom upp. Nicke är bara 130 hög och Nettan är närmare 170 i mankhöjd. Lite lyfthjälp är liksom nödvändig!



Han var jätteduktig och skrittade runt mig på stora mittvolten och svängde och vände och stannade och flyttade på denna stora häst utan större problem. Redan där borde jag ha anat oråd för om Nettan reagerar på hans små fjäderben så har hon en "känslig" dag. Nicke har ridit både på Nettan och andra hästar tidigare men jag känner mig ju inte helt trygg i hans ridning. Efter en liten stund provade vi på att trava.

- Oj så skumpigt mamma!

När Nettan bröt av till skritt tyckte den rediga mamman att det vore väl bra om det var Nicke som bestämde när gångarten skulle ändras, och inte hästen... Dumt av mig. Nicke travade igång igen och gjorde det så bra så han lyckades fatta galopp istället. Min 8-åriga son galopperade alltså för första gången i sitt liv och det på mammas JÄTTEhäst...
 
Men det såg lugnt och fint ut så jag blev inte hysteriskt. De galoppade ett halv varv på fyrkanten medan jag genskjöt dem i ena hörnet för att ta tag i tygeln. Av någon outgrundlig anledning tog jag istället tag i sonens ben och lyckas därmed hjälpa honom med att skänkla Nettan som gör precis som hon blir tillsagd. Det vill säga springer fortare... Hann jag ta tag i tygeln? Hann jag få stopp på ekipaget? Hann jag förhindra en avramling? Nej.

Efter ytterligare en långsida - denna gång i full galopp - faller Nicke som en modig fura rakt ner i gruset och Nettan tvärstannar och undrar varför den lille ryttaren sitter på backen och inte i hennes sadel?

Ledsen Nicke reser sig storgråtande, pekar på Nettan och hulkade:
- Jag klev av, mamma....

Min lille modige son. Han tappade andan en stund och satt modigt upp igen, efter viss övertalning dock. Det var först senare på kvällen som tankarna började snurra. Usch, vad hade inte kunnat hända? Men som både maken och dottern sa: De kan snubbla på mattkanten eller bli överkörda på väg till bussen varje dag också. Men man kanske inte ska utmana ödet för mycket...

Tror Nicke får hålla sig på backen ett tag.

//

Läs även andra bloggares åsikter om häst, ridning, ödet